top of page

RECENSION: Elegant och reflekterande Ariana Grande i "eternal sunshine"



Sjungit om relationsdrama har hon gjort förr. Men denna gång gör Ariana Grande det med en mer mjuk och reflekterande framtoning. Albumet "eternal sunshine" lyfter både livets toppar och dalar paketerat i ett smakfullt och elegant popmakeri. Och det mesta slutar i dur.


Man kan nästan se Grandes sjätte album "eternal sunshine" som en spelfilm. Det ena följs av det andra, utan att låtarna påminner för mycket om varandra. Tvärtom. Många av dem sticker ut och låter som framtida hits. Ett "evigt solsken" är inte någon överdriven titel på albumet med tanke på de ljuspunkter som den bjuder på.


Hon levererar det hon ska, 30-åringen, som vid det här laget är oerhört övertygande med sitt stora röstregister och sina ärliga kärlekstexter. Och det är just det jag hör på "eternal sunshine". Ariana Grande har med andra ord gjort ett lyckad och välarbetat album.


Den sensitiva och reflekterande framtoningen på "eternal sunshine" tar sig även uttryck i omslagsbilderna.


“How can I tell if I’m in the right relationship? Aren’t you supposed to really know that shit?”

från öppningsspåret "intro (end of the world)"


På andra spåret "Bye" är det tydligt att Ariana gör slut med sin kille. Det visar sig vara en smärtsam historia då nästa låt nämligen är elegant uppbyggt på vad hon känner efteråt. Hon sjunger bland annat om att gå i terapi i "i don't wanna break up again" som med sin kantiga, lite nerviga ljudbild och Arianas "wailande" verkligen ringar in oroskänslan och nedstämdheten i skilsmässotemat.


"Saturn Returns Interlude" är en otroligt snygg och tröstande övergång på sina 42 sekunder innan albumet på riktigt sätter fart.

I titelspåret "eternal sunshine" hör vi bland annat det smattrande hip-hip-beatet som vi känner så väl igen från "7 rings". "The Boy is Mine" driversedan på med moderna och bestämda steg.


Ariana har laddat om, färgat håret och levererar högklassig popmusik präglad av texter om relationen både med sig själv och med andra.


Bekant ljudbild

Ljudmässigt så kommer inte "eternal sunshine" med några större överraskningar. Den svenska stjärnproducenten Max Martin och Grande har ett långt samarbete bakom sig. Denna gång har man medvetet och strategiskt byggt upp ett igenkännligt sound. Ett undantag hörs i slutet i en av de starkaste låtarna "we can't be friends" (som likar "Dancing on my own, med Robyn) där man tar ut svängarna i ett fjädderlätt, vårdoftande stråkparti som avrundar låten.

Men för det mesta är det Arianas närgångna och klara röst som är i fokus tillsammans med stereostämmor som lyfter de flesta refränger.


supernatural och yes, and? sticker ut

En refräng som drar det längsta strået till stacken är ändå "supernatural". En ny klassiker som man verkligen rycks med i och vill sätta på repeat. Det är också fint att höra hur Max Martins produktion med Coldplay-synthar gifter sig med Arianas ljusa och softa röst klädd i reverb som skapar ett storslagen rymd.


Sedan har vi singeln "yes, and?" som ändå är albumets höjdpunkt trots allt. Jag hade förhoppningen på mer uptempo låtar i liknande stil. Men så blev inte fallet. Det dramatiska och reflekterande konceptet "eternal sunshine" visar att det inte heller måste vara så. Denna gång är Grande mer personlig och ärlig än vad hon varit tidigare och det gör att eternal sunshine blir ett unikt album i sitt slag och den är garanterad här för att stanna. Låtarna lämnar nämligen inte lyssnaren i första taget.


Bästa låtar: supernatural. En av de gladaste låtana på skivan med en pang-refräng. "we can´t be friends (wait for your love)". En synthig dansgolvshistoria som bryter av med sin raka pop.



Från musikvideon till "yes, and?". En modern discodänga som lyfter det nya albumet.

10 visningar0 kommentarer

Comments


bottom of page