Ett otippat samarbete mellan Lars Winnerbäck och Kent-medlemmarna Martin Sköld och Joakim Berg resulterar i magiska refränger och nytänkande musik som vi inte hör allt för ofta. Det är mycket som överraskar och imponerar. Jag trodde inte man kunde känna sig lycklig till höstdeppiga toner.
📀📀📀📀📀 5/5
Mycket är sig likt när Winnerbäck släpper ett album. Grunden till hans säregna visvärld är alltid där. En man och en gitarr full av ord och funderingar. Man får det man förväntar sig som hans djupa och närvarande röst eller att han i vanlig ordning leker med rim och får ihop de mest oväntade orden till ett imponerande bra sammanhang.
Det som den här gången är annorlunda i "Neutronstjärnan" är att allt lyfter till en andra dimension. Lars har själv skrivit på sociala medier "att han länge velat göra något nytänkande". Nu när vi får ta del av resultat förstår vi vad han menar. Det låter nämligen fräscht, drömskt och helt enkelt större än någonsin.
Senast gjorde Winnerbäck ett riktigt lyckat rockalbum "Själ och hjärta" baserat på livetagningar i pandemitider och raka, ärliga texter. Den här gången hittar han rätt igen fast i en ljudbild av det mer moderna slaget. Visst hörs gitarrer, men det är lika mycket synthar och digitala trummor och det gör verkligen inget. Det tar ett tag att vänja sig, men det var just det som behövdes.
Modernt och fräscht
Till sin hjälp har han samarbetat med de före detta Kent-medlemmarna Martin Sköld och Joakim Berg som producerat låtarna. Lars har spelat in sång och gitarr hemma i Oslo och skickat det till Stockholm där producenterna haft fria tyglar. De skapar ett sound som verkligen gynnar honom. Synthar som verkligen omger hans röst och skapar världar i svartvitt. Men framför allt svänger det lättsamt och rocklåtarna upplevs plötsligt poppiga. 48-åringen som vid det härlaget är en av våra mest folkära artister överraskar och förnyar sig själv ytterligare. Den lyckade krocken mellan Kent och Winnerbäck kommer lite oväntat, men känns samtidigt så självklart. "Neutronstjärnan" låter inte som något som gjorts tidigare och kanske inte kommer göras igen. Rockpoeterna är få, men Winnerbäck bevisar att han är någon att lita på.
Hans 14:e album "Neutronstjärnan" är som en tjock bok med tio långa kapitel där han porträtterar vår tid. I öppningen "Min gata i stan" sjunger han bland annat om koranbränningar och "all annan skit som händer, långt från min gatan i stan" . Men även livets stora ögonblick får plats som uppväxt, tonårsromanser och föräldraskap. Jag menar, vilken svensk rockartist har någonsin lyckats sjunga följande ord och samtidigt låta cool:
"Det var aldrig någon husmor med knut i håret
men dörren stod på glänt alla dagar om året" ur En lampa i mässing
Ett av många exempel där Lars otippade rim skapar tydliga världar som fångar mig som lyssnare. Nästan lite komiskt och löjligt bra att orden passar. Han sjunger på ett sätt som gör att man verkligen lyssnar. För han har alltid något att säga.
Alla låtar håller och känns varierande. Spotifys canvas-funktion får även låtarna att lyfta som små filmscener.
Albumet följs av en höstturné. Lars är på topp! 4/5
Bäst: "Rosor & champagne", lyxig lättpop om ilandsproblem och materiell hets och "En lampa i mässing" med en Laleh-refräng omgiven av stråklandskap där Lars ångrar att han inte var den som vågade säga vad han tyckte. "Alltid nästan där" är en mäktig låt om vilsenhet och referenser till kyrkan och en slags vägran om att hamna i ett visst fack och längtan efter frihet.
Mindre bra: "Någonting som verkligen är bra" som trycks ner i skorna med tung virvelmarch med en Joakim-refräng som bara upprepar sig gång på gång och kommer inte någonvart. Fortfarande förvånad att den svagaste låten släpptes som första singel.