top of page

RECENSION: Mustigt popkollage med färgstarka hits - "Hux Flux" biter sig fast

Uppdaterat: 19 nov. 2023

"Hux Flux" saknar varken tempo eller poetisk eftertänksamhet. Det mesta är på plats.

Är det här det nya, ultimata Gyllene Tider-albumet? Mycket talar för det.

Hela albumet är ett spontant, men också ett välorganiserat kollage med både framåt och tillbakablickar i både text och produktion. Per Gessle och hans grabbar visar vara musikaliskt starkare än någonsin.


Det som imponerar och överraskar mest med detta nya album är hur friktionsfritt och spontant låtarna verkar ha vuxit fram. Samtidigt visar Per Gessle gång på gång, från spår till spår, vilken mästare han är på att mjuka upp det svenska språket och pussla ihop ord som bildar en spännande historia i en inspirerande miljö., eller som han själv kallar det; "en viss temperatur".


"Ebenholtz Café" är ett bra exempel på hur Gessle beskriver detaljer som "”bland kanel och sockerlag/tog han några djupa andetag”. Det blir både lekfullt och seriöst. Barn som leker och hur kärlekspar kommer och går utanför fönstret kan man nästan se framför sig.


"Dagar att dansa" är en folkparksdänga som biter sig fast och är tillsammans med "Chans" albumets två starka singelspår.

Låten "Finns det någonting?" är också riktig stark och bär på en mäktig och omedelbar poprefräng (En personlig favorit).


"Hux Flux" som projekt tog form under pandemin då Gessle kunde fylla sin tid med ännu mer låtskrivande. Egentligen är namnet "Hux flux" inte särskilt passande med tanke på att alla låtar bär på varsin, välarbetad historia som inte sveper förbi lyssnaren "Hux flux" i första taget. Det var länge sedan. Väldigt länge sedan, faktiskt, som jag kände att nya Gyllene Tider-låtar stannar kvar hos mig som lyssnare och tillför något i tillvaron. För det finns en botten, längtan, känsla av sensommar och djup som jag verkligen uppskattar.

Det här är ett exempel på att popmusik blir som bäst när den bara uppstår, sker och utförs med spontanitet och glädje.


Sedan bör låten "Gammal kärlek rostar aldrig" även nämnas där texten om livets tillfälligheter och nostalgi gifter sig fantastiskt med det svängiga, elektroniska trumkompet och Ramones-gitarrer. Det är bara Gyllene Tider som kan lyckas med det där i Sverige och de gör det riktigt bra. En framtida GT-klassiker?


Fritt fram för Gessle

En teori till varför bandet kommer överens och fungerar så bra ihop denna gång är kanske för att upplägget är det samma som på 80-talet där Gessle står för grundarbetet medan de övriga medlemmarna kompar. Det finns inget utrymme för exempelvis solonummer av Micke Syd, som jag personligen inte tyckt tillfört någonting tidigare 2013 och på det senaste albumet "Samma skrot och korn" 2019. När Per Gessle får skriva och bestämma fritt blir det som bäst i bandet.


Vissa av låtarna är helt nya och andra är hämtade från Per Gessles stora låtarkiv.

Ibland har albumet en tendens att liksom på "Finn fem fel" (2004) låta som Gessles egna soloprojekt och stundtals doftar spår som "Har lite kärlek kvar" och "Gyllene Tider igen" demoinspelning med sina elektroniska trumkomp som inte riktigt låter färdigt i produktionen.

Men det är väl nog den enda svagheten som jag hittar. Alla albumspår är helt klart örongodis för en popälskare som jag. Det är en fröjd att återigen få vara med om ett nytt Gyllene Tider-album, som dessutom tillför många starka, melodiska bidrag i låtkatalogen.


Ett Gyllene Tider tillbaka i toppform.


"Jag har en vän" får mig att tänka på Puls-albumet 1982 och låten "Vandrar i ett sommarregn". Som en slags uppföljare fast ännu starkare med Mats Perssons ikoniska Rickenbacker i det drömska ljudlandskapet, Göran Perssons farfisa-orgel, Herrlins fylliga bas och Micke Syds drivande trumspel låter välbekant och solklart.


"Jag har en vän jag kan kalla på

när allt det klara blivit grumligt

Jag har en vän som står på tå

när jag har betett mig försumligt"


Om det här är det sista albumet som Gyllene Tider gör är det ett mycket värdigt avslut. Musiken talar liksom för sig, det finns inget mer att tillägga. Det är bara hatten av för ett av Sveriges mest folkkära band. Men det skulle inte förvåna mig om de blir sugna på att göra ett album till, med tanke på hur bra det låter.


Bäst:

Per Gessles referenser till bilar, tonårsdrömmar och ungdomskärlek gör albumet lika tidlöst som 80-talets klassiker.

"Gammal kärlek rostar aldrig" går i raketfart från start till mål utan några tveksamheter. "Det perfekta svaret" är en vacker avslutning på ett fint och behärskat popkollage som bjuder på en lekfull resa genom olika miljöer. "Finns det någonting?", en sökande historia som tilltalar.

Och att Per Gessle låter mer lekfull, kreativ och glad än någonsin är en riktigt bra bonus.


Källor: Aftonbladet, Facebook

126 visningar0 kommentarer

Comments


bottom of page