top of page

SKIVBACKEN: The Doors bästa ögonblick

I skivbacken rankas de bästa skivorna av ikoniska rock och popartister. Denna gång hyllar vi det amerikanska bandet och rockfenomenet The Doors genom att recensera deras fem bästa album.


  1. Strange Days (1967)

📀📀📀📀📀



Visst var debuten något alldeles extra som satte The Doors på världskartan. Men efterföljaren ”Strange Days” är inte så dum den heller. Den verkar lätt hamna i skuggan av debutskivan för faktum är att den har allt man vill höra från The Doors. Det psykedeliska uttrycket är som starkast här. ”Strange Days”-låten tycks ha hundra ackordsbyten men flyter ihop som ett mästerverk på ett utomjordiskt sätt. Här hör man hur ruskigt musikaliskt begåvade gruppen är. Hitlåten ”People are Strange” är en stor personlig favorit och höjer albumet till skyarna. Den sitter som en smäck.

Den gungiga blueshistorien ”Love Me Two Times” bryter av perfekt mot andra psykedeliska kompositioner. Alla låtar är mer som singlar. Lagom långa jämfört med debuten och mycket bättre enligt mig. ”Unhappy Girl” med reverse-effekter är en riktigt popdänga och ”My Eyes Have Seen You” drar iväg i ett välbehövligt tempo. Rakt igenom en mix av utsvävningar och popkalas som får ett musikaliskt hjärta att slå extra hårt.


Gatuartister som poserar

Skivomslaget är bland det coolaste från 60-talet. Fotokonst när den är som bäst i rockvärlden. Bilden togs i New York. Man lät några gatuartister stå och posera tillsammans med en random statist med en trumpet. Resultatet är som en scen hämtat ur en film och passar utmärkt med titeln. Där satt den, The Doors!


2. The Doors (1967)

📀📀📀📀



Och så har vi den. Den klassiska skivan ”The Doors”. Debuten som kom att sätta fart på karriären. Det behövdes bara säga ”Come on baby light my fire” så var rockfenomenet The Doors ett faktum. Här har vi storhetstiden innan allt bröt ut i ett berusat kaos i slutet av karriären. ”Light My Fire” är kanske deras bästa låt någonsin & ”Break Out through to the other side”, med sitt Ray Charles-pumpande orgelspel får mig att le.

Likaså ”Twenteith Century Fox”. Bandet spelar tight med en stark framtidstro. Det hörs och det känns. I ”I Looked at You” försöker man göra en tidig Beatles-variant till låt. Det låter bra men är det dem?


Avancerade arrangemang

Uppföljaren når samma nivå om inte ännu bredare, mer poetisk och träffsäker. Det är väl just effekterna, det psykedeliska och melankoliska man saknar här i det mer röjiga albumet. Men oj vilken musikalitet det är. Avancerat och skickligt. Arrangemangsmässigt finns det inget att klaga på förutom att vissa låtar är dubbelt så långa mot vad de borde vara. Det är synd.


3. Waiting for the Sun (1968)

📀📀📀



Bara enbart omslaget skulle kunna få mig att köpa detta album. Det är otroligt snyggt! Men det är ju själva musiken vi lägger fokus på. ”Hello, I Love You” är en trevlig och lättsam inledning, men ganska torr, tunn och banal för att vara The Doors. Men det är ingen nackdel i detta fallet. Den fäster sig och blir ju en hit. ”Love Street” är som en amerikansk motsvarighet till The Kinks ”Sunny Afternoon. I alla fall i arrangemanget. Även där en lättsam lyssning.


Hemtrevligt sällskap i bakgrunden

Utöver öppningsspåret finns inga andra stora ögonblick på skivan som å andra sidan är ett mycket hemtrevligt sällskap i bakgrunden med sina avskalade låtar som allt för ofta går i långsamt tempo. Men det är något charmigt med det också. En slags melankolisk mellanlandning efter tidigare smashhits. Morrisons röst kommer till sin rätt här där han får tid att dra ut på tonerna på ett sätt som bara han kunde. Man kan riktigt känna hans närvaro i ”Summer’s Almost Gone”. Ett stort plus.


4. L.A Woman (1971)

📀📀📀



Jim Morrisons liv kom att bli allt mer destruktivt i samband med hans alkohol- och drogmissbruk. När man hör ”The Changeling” blir man peppad av den dramatiska orgel-slingan, men tänker sedan; vad har hänt med Jim Morrisons röst?

Det är som att den unga flickidolen blivit 50 på bara ett par år. Tragiskt men historiskt sett intressant. För innerst inne sägs det att han var en konstnärssjäl som inte fick sitt kreativa utlopp i scenljuset. Det var scenen som fick honom att börja dricka. Är det någonstans man istället får ta del av hans djup och poetiska sida så är det på ”L.A Woman”. Jag tänker på den allra sista inspelningen,  ”Riders on the Storm” och ”Love Her Madly” där The Doors hittar sitt fokus i studion och levererar. Resten är ett svep av halvdana kompositioner vilket drar ner på betyget. Men det är fortfarande en av de mest speciella albumen i rockvärlden med tanke på att Jim Morrison dog strax därefter.


5. Morrison Hotel (1970)

📀📀📀



Vi inleder denna lista med att checka in på Morrison Hotel. Vi möts av södern-blues i ”Roadhouse Blues” som verkligen svänger.

”Peace Frog” låter välbekant fast med ett fränt gitarr-sound som hämtat ur Hendrix ”Voodoo Child”. Låten driver på i ett uppfriskande tempo. ”Ship of Fools” hör också hemma i den världen. De andra låtarna är i stora drag ballader. ”Waiting for the Sun” har en tunn bild som jag helst hoppar över. Det är sådana felsteg som drar ner skivan, trots ljusglimtar, till en femte placering. Omslaget ser mer ut som ett gammalt motell än ett hotell. Hade kunnat gjorts på liknande sätt som ”Hotel California” av Eagles.

2 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Commentaires


bottom of page