top of page

SKIVBACKEN: John Lennons soloalbum

I den nystartade serien skivbacken rankas de bästa skivorna av ikoniska rock och popartister. Denna gång hyllar vi John Lennon genom att recensera hans fem bästa soloalbum.


  1. Imagine (1971)

📀📀📀📀📀 5/5

Utan att överdriva skulle man mycket väl kunna kalla skivan ”Imagine” för ett världsarv. Ett fredsmärke som är inristat för evigt i historien och på grund av rådande oroligheter i världen slutar den aldrig vara aktuell. John Lennon var förutom en oerhört begåvad låtskrivare också en fredskämpe. På ”Imagine” får man båda delarna.


Starka ballader

Under Johns solokarriär är det främst hans popballader som satt störst avtryck. Titta bara på Spotify’s topp tre mest spelade låtar. Samtliga är långsamma klassiker som ”Woman”, ”Jealous Guy” och ”Imagine”. De två sistnämnda hittas på albumet och personligen tycker jag man lyckades ännu bättre med inramningen av ljudbilden med stråkar och pianospelet i ”Jealous Guy”. Gåshuden kommer i Lennons inledande ord ”I was dreaming of the past / Felt my heart was beating fast”. En text rad som för mig är typisk Lennon. En drömmande man med få, välvalda ord men ack så slagkraftiga. Han var en mästare på slogans som ”All You Need is Love”, ”Give Peace A Chance”, ”Instant Karma”, ”Help!” och inte minst ”Imagine”.


Historisk studiomiljö

Proveniensen tillsammans med starka låtar bidrar till att albumet blir en fullpoängare. För det första spelades den in hemma i Lennon & Onos legendariska hem (eller slott) Tittenhurst Park i England. (Här gjordes den fina musikvideon till Imagine i det så kallade vita rummet med Lennon sittande vid sin vita flygel) Medverkar gör bland annat George Harrison på elgitarr i topp form efter succén ”All Things Must Pass” (1970) Studiomiljön består av träväggar och man kan riktigt känna den varma och dämpande 70-tals-ljudbilden eka mellan balkarna när trummorna och sången även får ett Elvis-liknande delay.

Det bidrar också till att albumet står sig som ett säreget verk. Omslagsbilden är två sammansatta fotografier tagna av konstnären och frun Yoko Ono. Ett på John genom ett fönster och ett på två lätta moln.


Vi hör låten ”Gimme Some Truth” som har ett snyggt, distinkt gitarrbaserad sound och ”How Do You Sleep?”. En låt riktad till konkurrenten Paul McCartney efter att ha släppt sin låt ”Too Many People” där han kritiserar John på ett inlindat och mystiskt sätt. ”Oh Yoko” är en sprallig kärleksförklaring som avrundar mästerverket ”Imagine” där titelspåret ändå är det största guldkornet.



2. Double Fantasy (1980)

📀📀📀📀📀 (5/5)


Vad som var tänkt att bli John Lennons stora comeback blev istället hans sista album. Men som han levererar! Vid det här laget, 1980, var det hela sex år sedan han kom med nytt material. Öppningen ”Just Like Starting Over”, den stora hitballaden ”Woman” och den lite alternativa balladen ”Watching the Wheels” är de absoluta guldkornen. Resten är inte dåligt men det räcker gott och väl att fokusera på dessa tre låtar för ljudet, texten och melodierna har nog aldrig hållit så hög kvalitet som sedan ”Imagine” släpptes 1971. Jag uppskattar hur han på ett modern sätt hyllar kvinnan i ”Woman”. Gitarrerna klingar himmelskt ihop med John sånginsats som är lugn, tonsäker och behaglig.

En liknelse med ”Imagine”-albumet är ”Dear Yoko” som har en melodi som fäster sig liksom den tidiga ”Oh Yoko”. ”Double Fantasy” är en vacker sammanfattning av en mycket framgångsrik solokarriär.


3. Mind Games (1973)

📀📀📀📀 (4/5)


Vi hoppar in i 1973. Året då Lennon släpper ”Mind Games”. Den countrydoftande ”I Know (I Know) med sitt ”I’ve Got A Feeling”-liknande gitarr-riff är en melodisk höjdpunkt på skivan och något underskattad. Likaså ”Out The Blue”. En kärlekslåt till Yoko Ono som blir en storslagen ballad med drömsk körsång och fina ackordföljder. Här på denna skiva möter vi John när han är som vassast på att skapa atmosfärer och fina kompositioner i studion. Han tar ut svängarna ännu mer än på till exempel ”Imagine”. Soundet är även behagligt luftigt. Öppningsspåret ”Mind Games” är den stora hitlåten här och öppnar upp dörrarna till Johns fantasifulla värld som skildrar lika mycket politiska lägen som vardagsliv där kärleken till Yoko Ono genomsyrar allt. Det ser vi tydligt på omslagsbilden.


4. Sometime in New York City (1972)

📀📀📀 (3/5)


Wow! Vilket sound! ”Woman is the Nigger of the World” har ett otroligt härligt gung och flera intressanta melodislingor. Problemet är att den känns alldeles för kontroversiell och vågad. Titeln går ju inte liksom inte att komma ifrån. Producenten Phil Spector ligger bakom detta eko-baserade ”Wall of sound” som han blir ihågkommen för. Men de flesta minns honom som en mördare efter att ha skjutit ihjäl en kvinna i sitt eget hem. En ruskig koppling till John som sedan kom att själv skjutas till döds utanför sitt hem i New York 1980. Därför tycker jag att ”Sometime in New York” bär på en viss tyngd som trots samarbetet med en mördare väcker en stark nyfikenhet. Vad har vi mer för låtar då? Jo, ”New York City” hamnar högt upp på listan. I övrigt kan man se verket som ett kollage där vi för första gången får höra solonummer av Yoko emellan John Lennons låtar. En svaghet i detta fallet. Hade John dragit ner på det kontroversiella och politiska temat samt skrivit alla låtar hade skivan nog nått andra höjder.


5. Rock’n Roll (1975)

📀📀📀 (3/5)


John Lennon var sedan Beatles-perioden ett stort fan av 50-tals-rocken. Det fanns en slags fin och jordnära sida hos honom då han trots sin stjärnstatus aldrig glömde bort sina musikaliska rötter. På ”Rock’n roll” gör John covers på rocklåtar från förr. Höjdpunkten här är kioskvältaren ”Slippin’ and Slidin”, en Buddy Holly-cover som John gör till sin egen på ett maxat sätt. Saxofoner, pumpande piano och gitarrer når ett klimax tillsammans med Lennons desperata sångröst. En stor favorit! För den som diggar detta är ”Ain’t That A Shame”, en Fats Domino-klassiker nästan lika fantastisk.

Sedan har vi ”Stand By Me” som i sitt original med Ben E. King håller hög kvalitet men blev omtyckt när John sjöng den. Trots en lite hafsig sånginsats är versionen ändå rätt charmig. Man drunknar i eko-effekten.


Sedan har ”Rock’n roll” dock en rad misslyckade tolkningar som när man exempelvis drar ner ”Sweet Little Sixteen” i tempo och blir en släpig historia. Men i sin helhet är det ett inspirerande och hjärtligt projekt som säger en hel del om Johns kärlek till de tidiga rockpionjärerna.



SKIVBACKEN: Creedence Clearwater Revival

5 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page