top of page

RECENSION: Rockdiamanter i sin livs form - Stones hittar hem i ”Hackney Diamonds”

Uppdaterat: 19 nov.

När The Rolling Stones släpper nytt efter 18 år gör det inget halvhjärtat. "Hackney Diamonds" utstrålar ren musikglädje och kreativitet där alla låtar är som hämtade ur bandets olika tidsepoker.


📀📀📀📀📀 5/5



Det lite uttjatade uttrycket ”den som väntar på något gott…” har kanske aldrig varit mer passande än nu. Det tog ett bra tag, närmare bestämt 18 år tills det slutligen blev ett nytt album med The Rolling Stones. Men det var värt väntan. Jag sätter på introt i öppningslåten "Angry" och man är redan hemma. När de släppte denna singel i september var det inte många som kanske förväntade sig en sådan här stadig smash-hit, med tanke på den senaste "A Bigger Bang"-skivan som knappast medförde något minnesvärd låt. Låtlistan på "Hackney Diamonds" är sedan ett positivt spektakel med både sydstadscountry, rullande gitarrkomp, tveklösa popraketer, munspel och så lite blues däremellan. Det är i princip allt som man förknippar med Stones.

Ja, var ska man börja egentligen? Kanske med höjdpunkterna?


För det första är det nästan lite surrealistiskt och fantastiskt att få höra bandet år 2023 och dagens streamingsvänliga sound där producenten Andrew Watt dragit det största lasset, men ett stort plus är att bandet samtidigt behåller sina instrument, sitt utryck och framför allt levererar underbara låtar som fäster sig.

Faktum är att ”Hackney Diamonds” är enligt mig det bästa som de gjort sedan ”Tattoo You” 1981 som medförde hiten "Start Me Up". I år har vi hört den moderna motsvarigheten, "Angry".

De tar med lyssnaren från Honky Tonk-världar i ”Depending on you”, i ”Get Close” finns det liknelser med ”Can’t You Hear Me Knocking” och min personliga favorit ”Live By the Sword” med alla (inklusive Bill Wyman) medlemmar sätter den rätta snärtiga attityden och kaxiga stämningen som behövs på ”Hackney Diamonds” som i övrigt har många ”snälla” poplåtar.

”Mess it Up” är en fint syskon till ”Miss You”. Här sjunger Mick som bäst och på ”Whole Wide World” gör de sin bästa poplåt. Keith och Ronnie då? Jo, de är hela tiden närvarande med sina tajmade gitarrer. Framför allt i ”Driving Me Too Hard” som har ett riff som är ruskigt likt ”Tumbin’ Dice”.


Nödvändigt med gästartister?

Ett stort frågetecken som jag fortfarande bär med mig efter flera lyssningar är varför stjärnor som Elton John & Paul McCartney medverkar när de överröstas av alla gitarrer och Mick Jaggers dominanta sång. Jag förstår att det är i marknadsföringssyfte men i ”Bite My Head Off” är Pauls distade bas en snygg effekt (som också vem som helst skulle kunna spela) men inte mer än så. Det låter inte McCartney. The Rolling Stones hade kunnat ro den här skivan i land helt på egen hand. Det enda lyckade inhoppet är Lady Gagas brillianta sång på andra singeln ”Sweet Sounds of Heaven”. Hon fick även vara med på deras hemliga releasefest 19 oktober på Racket i New York, vilket tal sitt tydliga språk om ett extra lyckat samarbete. På låten spelar även vår käre vän Stevie Wonder. Eller plockar lite, rättare sagt. Återigen tillför det inte särskilt mycket rent musikaliskt, men det sätter säkert en extra god stämning i rummet.


De sämre akterna på skivan är ”Tell Me Straight” med Keith Richards i spetsen. Det lyfter inte riktigt och Muddy Waters-covern  ”Rolling Stones Blues”, som gav bandet dess namn är en ganska hafsig jamsession som hade passat bättre på ”Blue and Lonesome” (2016).


Trots ett riktigt snyggt collage till album har Mick sagt att det inte är slut där. De har spelat in material så att de räcker till ännu ett till album. Men "Hackney Diamonds" är helt klart ett värdigt avslut om det nu skulle bli så. Även om det inte märks så är de trots allt 80-åringar men det gör fortfarande allt för Rock'n rollen. Jag är bara så glad att få ta del av ny Stones musik 2023. Det trodde jag inte. Hatten av!


6 visningar0 kommentarer
bottom of page